fredag, januari 16, 2009

Vett och etikett i riksdagen - det du Astudillo och Bodström!

Jag förstår statsrådet Littorin, han har tålt mycket och någonstans går gränsen.

Jag vill uppmärksamma två saker till i anslutning till riksdagens debatter.

För det första: Vi riksdagsledamöter har i vår kontroll av regeringen bl a rätt att interpellera obegränsat antal gånger till statsråden, och varje gång ska ministern inom ett antal dagar skriva ett tydligt svar samt infinna sig till en interpellationsdebatt. I den debatten har t ex Luciano Astudillo - om det är han som ställt interpellationen - 4 plus 4 plus 2 minuter på sig att debattera. Varje riksdagsledamot i övrigt har rätt att också delta i debatten med 4 plus 2 minuters inlägg.
Som alla förstår skulle oppositionen om den ville kunna låta ett statsråd tillbringa hur mycket tid som helst i kammaren. Efter en lite seg start har socialdemokraterna börjat utnyttja den möjligheten och har skickat fram ett antal debattörer som ständigt interpellerar om oftast samma saker; Luciano Astudillo, Patrik Björck, Monica Green, Peter Hultkvist, Sven-Erik Österberg och flera till. Favoritmålet är just arbetsmarknadsministern som säkert - skulle jag tro - får lägga mer tid i sitt parlament än någon annan minister i vår omvärld. Oftast tröskas ständigt samma frågor om och om igen.
Interpellationsinstrumentet är en utmärkt rättighet för oss i riksdagen, men det bör självfallet utnyttjas med omdöme...., nog sagt om detta.

För det andra: I riksdagens debatter debatterar av hävd ledamöterna med varandra genom att rikta sig till talmannen, och i många decennier har ledamöterna benämnts med sina hela namn och statsråden har kallats statsråd eller minístern, ofta åtföljt av namnet. Motivet som jag har förstått det har varit att visa respekt för Sveriges Riksdag och för det uppdrag som de som valts in där eller som blivit statsråd har.

Thomas Bodström och andra s-statsråd uppskattade den titulaturen på s-regeringens tid, och dåvarande oppositionen visade - vill jag minnas - respekt för kammaren och statsråden genom att använda språkbruket enligt ovan.

Nu har situationen förändrats. Många tidigare statsråd med Thomas Bodström i spetsen har väldigt svårt med att få ordet statsråd eller minister över sina läppar när de debatterar. Förre justitieministerns härskartekniker mot statsrådet Ask skulle faktiskt kunna bilda skola, enligt min uppfattning. Istället duar man gärna fritt och använder inte ens hela namnet utan bara efternamnet. Det är klart att nya talanger som Astudillo (för att använda samma teknik) tar efter, han benämner vanligen statsrådet Sven-Otto Littorin för Littorin, på ett nästan föraktfullt sätt. Tex "Det siffertricksande som Littorin ägnar sig åt lämnar ingen trygg." Och idag tror jag att han sa ungefär att "Littorin är ju känd för att använda kreativ bokföring både i det privata och i politiken".

Det är möjligt att vi ska alla börja debattera på detta modernare sätt, men jag är tveksam. Det är möjligt att jag redan efter 4 riksdagsår blivit för debattkonservativ, men jag tror faktiskt att det har ett värde att i riksdagsdebatterna respektera varandra och de viktiga uppdrag som jag menar att både riksdagsledamöter och statsråd har.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

S - svar om A-kassan, skyll dig själv...

Socialdemokraterna tvingar ju arbetsmarknadsminister Littorin till ständigt nya långa interpellationsdebatter i riksdagen. Jag skulle tro att han toppar listan över hur stor del av sin arbetstid som han lägger på debatter i riksdagen jämfört med ministrar i andra länder.

Idag hade Patrik Björck (s) åter frågat om det inte var dags för kraftiga ökningar av statens inbetalningar till arbetslöshetsförsäkringen, för att höja takbeloppet kraftigt och kanske göra A-kassan evig, vad vet jag.

Jag passade på att föra fram resonemanget från min och Jörgen Johansson artikel på DN Debatt, och anklagade s och Björck för att svika de 500.000 och fler människor som i många decennier stått utanför a-kassan och inte fått del av de många miljarder som staten årligen betalar till a-kassorna. Och jag talade för solidaritet med alla arbetslösa och för en allmän arbetslöshetsförsäkring i likhet med sjukförsäkringen.

Sven-Otto Littorin var helt överens om detta, och hänvisade till den kommande socialförsäkringsutredningen.

Vad svarade Eva-Lena Jansson (s) med starka fackliga rötter? Ja, inget förbarmande med de som står utanför, i alla fall.

Och Patrik Björck? Hans argument var att alla ju hade frihet att ansluta sig till a-kassan och därmed få del av statens helt dominerande inbetalningar (90 % på s-tiden). Och gick men inte med (i facket eller alfakassan) så fick man ju skylla sig själv...

Littorin ställde den givna motfrågan. Om denna princip är den rätta i arbetslöshetsförsäkringen så borde den ju vara intressant även för sjukförsäkring och pension. Den som inte betalar en medlemsavgift ur egen plånbok förvägras en rättmätig del av skattebetalarnas årliga mångmiljardbidrag till både arbetslöshets- och sjukförsäkring...
Vart tog solidariteten med de svagaste på arbetsmarknaden vägen från socialdemokraternas sida?

"Det är bara Littorin och Danielsson som vill ha en allmän arbetslöshetsförsäkringen", menade Björck. Jag hänvisade till att centerpartiet drivit denna fråga mycket länge, och att de utsatta grupper som förvägras del av statens insatser för a-kassorna säkert stöder en allmän solidarisk arbetslöshetsförsäkring.

Det är ju lite upp- och nervända världen i den här frågan. Hade inte socialdemokraternas och fackens egenintresse fått bestämma så hade man ju kämpat för en allmän arbetslöshetsförsäkring. Och det hade kanske varit frestande att utifrån en borgerlig utgångspunkt förorda frivillighet...

Men det som är avgörande i denna fråga är att fördela skattebetalarnas pengar - statsbudgeten - rättvist. Det är uppenbart orimligt att staten årligen satsar många miljarder för de arbetslösas inkomster, och låter 700.000 människor inte få rimlig del av detta (siffran år 2006).

Etiketter: , , , , , ,