torsdag, september 19, 2013

Om svensk migrationsdebatt på SvD Brännpunkt

Jag skrev den 8 september ett blogginlägg om Sveriges migrationspolitik, efter att ha läst partistyrelsens yttrande till stämman.


Ivar Arpis korta ledare i SvD den 18 september visar hur trycket på den svenska asylmottagningen ökar, och att alltfler vill söka sig och söker sig till Sverige eftersom våra regelverk är de mest generösa, inte minst sedan migrationsverkets beslut om rätt till anhöringinvandring samt att flyktingar från Syrien får permanent uppehållstillstånd. Partistyrelsens förslag att pröva rätt att ansöka om asyl på Sveriges ambassader skulle nog kunna flerdubbla asylansökningarna, eller mer, ovanpå den starka ökning som redan märks.



En del menar att jag genom detta stör Centerpartiets framgångsrika strategi i migrationsfrågorna genom att en ensam röst hörs som vill nyansera partilinjen lite.

Problemet är ju att jag, heltvisst en mycket liten minoritet, har den motsatta analysen. Jag menar ju att det är partilinjen att vara det mest migrationsvänliga partiet, mer än Miljöpartiet, som i betydande grad ligger bakom vårt opinionsfall sedan Nybyggarlandsstämman 2011 och genom idéprogramgruppens uppföljning av denna i sitt idéprogramförslag.

Jag menar ju istället att om vi nyanserade vår framtoning så skulle den återhämtning för Centerpartiet som jag tror är på gång kunna förstärkas ordentligt.

Jag debatterar naturligtvis inte detta för att på något vis skada partiet, utan tvärtom för att söka påverka dess linje i den riktning jag är övertygad om är den riktiga och som skulle öka vårt opinionsstöd.

Centerpartiet är ett socialliberalt parti med högt i tak för öppen debatt i respekt för varandra, och för rätten att kunna hävda sin uppfattning även om den strider mot gällande partilinje. All respekt för att min uppfattning kan och ska kunna kritiseras i sak, men jag tycker det är lite trist med reaktionerna att jag ligger i utkanten av seriös debatt och borde ligga lågt för att jag har fel. Och jag är självfallet beredd att, främst i min valkrets, möta medlemmarnas och väljarnas reaktioner på det jag för fram. Naturligtvis kan den processen påverka både min, och kanske deras, uppfattningar, så som ett demokratiskt samtal alltid gör och ska göra.

(Min kritik om detta är inte ny, utan jag framförde den inför och på Nybyggarlandsstämman 2011, och i flera blogginlägg och artiklar sedan dess).