onsdag, maj 31, 2017

Rätt om ålderskontroll för asylsökande hela tiden - en rättsskandal

Jag skrev redan i april 2012 på DN Debatt om vikten av att staten kontrollerar ålder på de som söker asyl som barn. En mycket sansad artikel som ändå gav mig mycken kritik som "brunfärgad", "främlingsfientlig" och "rasist". Fullständigt grundlöst givetvis, jag är en varm humanist.

Nu ger mig verkligheten rätt på alla punkter. De första resultaten på gjorda medicinska åldersbedömningar visar nu att huvuddelen av de som migrationsverket ville testa var vuxna män över 18 år.

K-G Bergström i Expressen visar på de väldiga kostnader som uppstått när 1.000-tals vuxna män av migrationsverket givits asyl som barn.

Jag själv har i flera blogginlägg och artiklar också visat på detta.

I detta blogginlägg motiverar jag min bedömning att över 30 % av de som under många år givits asyl som ensamkommande barn varit vuxna män, vilket givit många miljarder i kostnader.

Därtill har dessa män placerats på boenden för barn, vilket givit de riktiga barnen, och personalen, ofta stora problem.

Orsaken till att migrationsverket nästan upphörde med ålderskontroller under flera år var att man la sig platt för diktat från barnläkare och advokater som ansåg medicinsk åldersbedömning med tand- och handledsröntgen alltför osäker. Detta är fel, dessa åldersbedömningar används i övriga EU-länder med en säkerhet på 90-95 %.
När man nu åter gör åldersbedömningar har man något ändrat till tand- och knäledsröntgen. Nu accepterar "alla" detta och man påstår att resultaten är säkrare. Detta är fel, även här ligger säkerheten inom 90-95 %. 

Jag anser att migrationsverket genom att flera år godta den enskildes egna åldersuppgifter utan kontroll är en rättsskandal. Jag har JO-anmält migrationsverkets ledning flera gånger, men JO har passivt inte gjort något. Istället har man upprörande nog kritiserat migrationsverket när man velat bedöma ålder nära ankomsten till Sverige och inte efter över ett år vid asylbeslutet.

1 kommentar:

Erik Gertkvist sa...

En av de jobbigare aspekterna av svensk samhällsdebatt är att högst någon procent har några minnesfunktioner, och ännu färre är förmögna att dra några slutsatser av historien.

Bara för att ta upp några exempel har valutaförsvaret 1992 (länge det främsta politiska fiaskot i modern svensk historia) inte lett till några djupare självinsikter vad gäller beslutsfattande, marknadsekonomi eller att politiska löften måste backas upp av resurser.

I Euro-folkomröstningen försökte ena sidan göra pyramidspel till grunden för samhällsekonomin samtidigt som man ignorerade alla varningssignaler från euro-länderna typ brott mot euro-fördraget och manipulation av statistik. Det är bara en handfull som drar några slutsatser av folkomröstningens resultat och euro-kraschen 2008. Tvärtom är det ja-sidans kampanjarbetare som gått vidare inom partipolitiken och uppvisar idag ingen självinsikt över att de hade ohyggligt fel.

Flyktingkrisen under 2010-talet visade upp massor av systemfel, logiska felslut och verklighetsförnekande som en sexåring skulle kunna räkna ut slutet på. Nu ser vi hur det offentliga Sverige idkar historierevisionism på ett sätt som påminner om 1984. Att journalistkåren tillfrågade ideologiskt drivna barnläkare om hur åldersbestämning kunde gå till istället för antingen rättsläkare (vilka gör jobbet) eller andra EU-länders myndigheter är ett sådant exempel.