fredag, mars 17, 2017

Rimliga regler för de som har mindre brister i sitt synfält - 14.

Jag anser att transportstyrelsens oerhört stränga regler som gällt sedan mycket länge, att de med någon synfältsbrist som kommer till transportstyrelsens kännedom måste uppställa stränga krav vid test med huvudet fixerat i en syntestmaskin, är kvasivetenskapliga och inte förankrade i forskning och erfarenhet.

Därför har tusentals personer som ser bra men har mindre brister i sitt synfält i Sverige berövats sina körkort utan möjlighet att få visa sin körduglighet i körprov som i andra länder.

Därför är det naturligtvis bra att VTI i Linköping nu tagit fram en körsimulator där några av de som fråntagits sina körkort kan få testa sin körförmåga.

VTIs experter är professionella och gör ett gott arbete, dock ställer transportstyrelsen och Lars Englund även här strängare krav på testets genomförande, man får bara en chans, man får inte träna innan mm mm,
Därför kommer en del kritik från dem som testas i simulatorn som jag anser är viktig att VTI och framförallt transportstyrelsen tar till sig.

Av de som testats är det dock många, uppåt hälften som klarar provet och kan återfå körkortet, vilket naturligtvis är ett stort steg framåt efter decennier med endast syntestmaskiner.

Jag anser att det är ytterst problematiskt att det kostar ca 20.000 kr att genomföra testet, som man betalar i förväg oavsett hur testet sedan går. Ska körkort för dem som vill bevisa sin körduglighet när de har mindre brister i sitt synfält bli en klassfråga där bara de som har råd att betala kommer ifråga?

Även detta är ett starkt argument för att som i andra länder också acceptera praktiska körprov där erfarna körkortsprovare bedömer kördugligheten. .

Det är således alltjämt orimligt att endast Sverige inte accepterar att som i Norge och många andra länder tillåta utvidgade körprov med erfarna bedömare över landet. EU anvisar att detta ska kunna göras men Sverige har gått sig egna väg. Här måste en ändring snarast ske, och jag tror att bästa sättet är att regeringen låter en oberoende utreda granska Sveriges regelverk på detta område i relation till andra länders och i förhållande till vad forskare och experter för fram.


En kritisk synpunkt från Rättvisa körkortskrav: "Körprov i Vti:s simulator är förmodligen anpassad till lagtexten. Jag körde simulatorn i mars 2015 felfritt enligt min bedömning körde alltså inte på något klarade alltså av alla hinder trots detta fick jag svar från Vti drygt ett år efter i maj 2016 att jag inte klarat simulatorkörningen pga att jag inte hade ett tillräckligt säkerhetsavstånd?? Jag har ifrågasatt detta hos Vti och begärt att få se min körning och få veta var jag felat och se hela min bedömning. Men jag har nekats på båda punkterna. Jag får alltså inte veta var jag felat utan bara få besked om att jag har för dålig säkerhetsmarginaler. Jag har heller inte fått reda på hur många av testpersonerna med fullt seende som misslyckats. Detta är urdåligt och är ytterligare ett sätt att fortsätta dra in körkort. Ska man sedan betala en stor summa pengar för testet och ändå inte få ett vettigt besked om hur det gått så blir det ännu mera parodi
Jag har ingått i Vtis simulatoruppbyggnad som testperson."

Rimliga körkortskrav för de med mindre brister i sitt synfält - 13.

Under det decennium som jag politiskt arbetat med synfältsfrågan har jag kommit i kontakt med så många översiggivna personer som ser bra men som har någon brist i sitt synfält.

Deras läkare har ålagts att rapportera in dem till transportstyrelsen för minsta brist i deras synfält. Deras körkort tas omedelbart ifrån dem. Och de stränga fyrkantiga kraven på testresultat i syntestmaskiner är svåra att klara under den oerhörda stress som fixeringen i en syntestmaskin innebär.

De kämpar för att få göra nya tester och de förvägras helt att som i andra länder få visa sin körduglighet i praktiska uppkörningsprov.

Klarar de inte syntestmaskinen så får de inte ens köra traktor och fyrhjuling i max 30 km, transportstyrelsen är sträng och konsekvent, syntestmaskinen och de stränga krav som transportstyrelsen har uppställt är som bibeln,  de är heliga.

Många har velat få dispens för att lugnt kunna köra till en sommarstuga eller arbetsplats men nej.

Publicisten Bertil Torekull ger i Expressen vid 84 års ålder utlopp för sin vrede när hans  ögonläkares rapportering gör att hans körkort återkallas, Samtidigt kör alla de lugnt vidare som inte gått till ögonläkaren utan att transportstyrelsen kör någonting, liksom alla de som kör i Sverige med utländska körkort där kraven på synfältet inte är lika stränga och där  uppkörning regelmässigt används som körkortsprov.


Jag fick nyligen en epost från en mycket respekterad akademiker i en liknande situation, som ger en god bild över hur man upplever transportstyrelsens rigiditet;

"I höstas konstaterades att jag har en hypofystumör som sedan dess framgångsrikt behandlats. I samband med denna upptäckte ögonläkaren att mitt synfält försämrats. Jag förbjöds köra bil. Sedan dess har detta förbättrats men kommer sannolikt aldrig att komma upp till de orimligt höga krav som ställs i vårt land. Jag har sannolikt haft tumören och nedsatt periferisyn i många år. Jag har kört prickfritt både bil och mc i 51 år och aldrig varit inblandad i olyckor. Min körsträcka är ca 3000 mil per år. Det blir totalt en bra bit över 100 000 mil! Jag har full syn på båda ögonen och full binokulärt horisontellt seende. Men jag har vissa mindre brister i synfältet vid ca 270 grader. Bor på landet och bedriver viss rörelse kring bla jord o skog. Jag betraktas tydligen som en trafikfara och kommer med gällande bestämmelser således aldrig mera få framföra fordon. Inte ens köra traktor på gården då vägen förbi är allmän. Hela min tillvaro är omkullkastad. Det krävs bara 50 % syn för att köra personbil. Jag har 100 men det hjälper inte. Vi som har full syn men smärre synfältsbrister utsätts för övergrepp och kränkningar. För att testa tillförlitligheten i testmaskinen har jag sökt upp tre olika ögonläkare och testats på tre olika apparater. Häpnadsväckande nog fick jag tre helt olika resultat. Detta godtycke är inte rättssäkert! Väger jag mig tre dagar i följd får jag ju så gott som samma vikt. Men mäter man synfältet på samma sätt får jag helt olika värden! Jag känner mig utsatt för godtycke och myndighetsövergrepp. Självklart ska man inte köra bil med brister i förmågan. Men genom att fixera huvudet och blicken i apparaten och därefter avgöra förmågan att köra bil från detta statiska synfältsprov är helt sjukt. Men som enskild människa känner man sig helt överkörd av myndighetsutövandet. Jag känner mig helt maktlös. Vad ska man ta sig till?

Därför sätter jag mycket stort värde på det arbete som ni gör för att hjälpa oss som drabbas. Varför ska vår lilla grupp drabbas av denna missriktade tjänstemannanit när inte alla konsekvent kontrolleras? Varför kan vi inte som i andra länder få visa att vi kan köra bil i verkligheten genom ett dynamiskt test vid tex en uppkörning?

Jag hoppas och vädjar till er att ni med hjälp av er position kan utöva inflytande över att förändra denna skamfläck i myndighetsutövningen och förhindra fler att utsättas för sådana övergrepp."


Här är ett av många liknande inlägg på FB-sidan Rättvisa körkortskrav:

"Hej vänner! sitter här lite ledsen/arg. min diabetesläkare godkände det ökända körkortsintyget även min ögonläkare som skrev : Med tanke på att det endast är en testpunkt som inte uppfyller synfältskraven helt föreslår jag att patienten får behålla sitt b-körkort. Men det tyckte inte vägverket. De vill nu ha ett yttrande m.m från mig sedan tar de kortet efter 28-års felfri körning!!!!!"





Rimliga körkortskrav för de med mindre brister i sitt synfält - 12.

Riksdagsledamot Leif Pettersson har förtjänstfullt arbetat med synfältsfrågorna i flera år.

Här pekar han på att transportstyrelsen, som är så oerhört sträng i bedömningen av körkort för de med brister i sina synfält, inte alls kontrollerar de med liknande brister som inte går till ögonläkare, och alltså inte blir anmälda av dem, eller är över 70, 80 och 90 år med allt sämre syn och med brister även i synfältet. 

Det är obegripligt. Om de med någon brist i sina synfält som anmäls av ögonläkare till transportstyrelsen genast fråntas sina körkort, och sedan ställs inför mycket stränga och fyrkantiga krav för att återfå det, varför bedriver då inte transportstyrelsen en mycket uppsökande verksamhet för att få tag på alla de som fortsätter att köra bil med samma eller sämre synfältsseende?

Hur kan transportstyrelsen acceptera att de med körkort från andra länder kan köra bil i Sverige trots att en del har synfältsfel som gjort att de i Sverige inte hade haft något körkort?


Det finns hundratusentals människor i trafiken som har nedsatt syn i olika avseenden och även brister i sina synfält. De allra flesta fortsätter att köra även när de blir äldre. Men för de som anmäls till Transportstyrelsen är synfältskraven stenhårda och obevekliga. En undersökning från Trygg Hansa visade att var tionde bilförare kör bil trots att de är medvetna om att de ser mindre bra. Många har säkert brister i sina synfält. Var tredje får anstränga sig för att se vad vägskyltarna föreställer. Borde alla kallas in till regelbundna syntest? 
Nej, säger chefsläkare Lars Englund på Transportstyrelsen. Han säger: "Det viktiga är inte själva synskärpan utan hur ens hjärna tolkar informationen, hur man handskas med den, vilka trafikbeslut det leder till, hur bra man kan bedöma avstånd och tolka andra trafikanter". 

Här resonerar Transportstyrelsen med sunt förnuft. Men varför då denna nästan rigida noggrannhet för den som ser bra men har vissa brister i synfältet?



Rimliga körkortskrav för de med mindre brister i sitt synfält - 11

Privatpersonen Johan Ursjö har ägnat mycken tid att analysera, och med fog kritisera, transportstyrelsens val att låta fixerade personers testresultat i syntestmaskinen Humphrey helt avgöra om bristerna i synfältet medger att körkort kan ges eller ej.
Transportstyrelsen har som motiv för detta angivit att då blir det rättvisare och alla likabehandlas och ögonläkare och körprovskontrollanter över landet behöver då inte anstränga sig för att göra bedömningar eftersom transportstyrelsen i sin vishet fastställt vad man måste krava i maskinen.

Kraven på den vars huvud fixeras i maskinen är strängast i världen och stressen när man kör testet är naturligtvis enorm.

Alla andra länder, vad jag vet, accepterar ju att körförmågan avgörs i utvidgade uppkörningar. Men inte transportstyrelsen och Sverige.

Transportstyrelsens agerande är orimligt, och medför att tusentals personer som ser bra men har brister i sina synfält de senaste åren och decennierna har berövats sina körkort trots att de har tillräcklig synförmåga för att köra bil.

Johan Ursjös kritik av de syntester som transportstyrelsen kräver, och av de väldigt stränga kraven, är förödande, menar jag. Läs gärna;

Synfältskraven kan delas upp i tre olika delar:
1. Storleken på synfältet. Detta krav anges i EU-direktivet 2009/112/EG, utformat av bl a Anders
Hedin, Christian Berne och Anders Sundqvist. Dessa personer ingår i Transportstyrelsens
Trafikmedicinska råd.
På EU-direktivets andra sida står följande att läsa: ”Detta direktiv bör inte påverka befintlig
behörighet att framföra fordon som beviljats eller förvärvats före dagen för direktivets tillämpning.”
Detta är dock inget som Transportstyrelsen nämner.
2. Mätmetoder. Dessa krav är skapade av Transportstyrelsen. De kräver bl a Humphrey 24-2, vilket
är unikt i Europa och i många avseenden direkt olämplig för trafiksäkerhetsbedömning. Se mer längre
ner om denna metod.
3. Mätmetodernas kravnivå. Även dessa krav är skapade av Transportstyrelsen. Även här är ligger
Sverige i topp när det gäller orimligt höga kravnivåer. Defekter som är långt mindre än naturliga
blinda fläcken uppfyller inte kraven.
Transportstyrelsens krav på mätmetoder är unikt för hela Europa, inget annat land använder
Humphrey 24-2 metoden. Den i andra länder vanligare mätmetoden Esterman använder båda
ögonen samtidigt och mäter ljuskänsligheten i 86 punkter. Mätmetoden Humphrey mäter bara ett
öga i taget och bara på 32 st punkter.
Synfältsundersökningen Humphrey 24-2 är en metod som är byggd för att diagnostisera och följa
utvecklingen av glaukom. 56 st små ”stickprovs”-punkter, varav Transportstyrelsen kravsatt de 32 st
punkter som ligger inom radiella synfältets 20°. Av dessa 32 st punkter har Transportstyrelsen
bestämt att det räcker att 2 st punkter har nedsatt (ej blind!) ljuskänslighet för att ej uppfylla
Transportstyrelsens krav. Det betyder att, i en mätmetod som inte har något med trafiksäkerhet att
göra, räcker det att 0.026 % av området inom kravsatt område har en nedsatt ljuskänslighet för att
underkänna förmågan att köra bil på ett trafiksäkert sätt. Denna kravnivå är orimligt sträng och
saknar vetenskaplig grund.
Laserbehandling i ögonen är en metod för att förhindra framtida ögonskador hos diabetiker.
Metoden skapar små laser-ärr med försämrad/förlorad syn i storleksordningen 1/100-del av blinda
fläcken. Mellan laser-ärren är synen normal. Sannolikheten att laser-ärren sammanfaller på båda
ögonen är låg. Detta kan lätt konstateras vid jämförande undersökning med Esterman.
Kombinationen laserbehandling och en synfältsundersökning enligt Humphrey 24-2 saknar relevans,
då mätresultatet helt beror på huruvida ett laser-ärr träffas eller ej. Metoden Humphrey 24-2
används inte i vården på laserbehandlade personer. Detta är ett rent påhitt av Transportstyrelsen i
syfte att underlätta för handläggare att effektivisera sitt arbete, på bekostnad av säkerheten i
bedömningarna.
Detta innebär en Synfältsundersökning Humphrey 24-2
 Undersökningen utförs på ett öga i taget.
Kommentar: Varför testa ett öga i taget när man använder båda när man kör. Vad har det med
bilkörning att göra?
 Synfältet som mäts är såpass stort att hängande ögonlock behöver tejpas upp för att inte
skymma.
 Huvudet fixeras. Blicken fokuseras sedan på en prick under hela undersökningen, ca 5-6 min.
Rör du blicken straffas du och får högre värde under ”Fixeringsförluster”.
Kommentar: En säker körning förutsätter ett aktivt svepande med blicken. Här blir det precis tvärtom.
De yttre mätpunkterna ligger 20° från fovea. Här ute har synskärpan för en människa med normal syn
sjunkit från 1.0 till 0.1, dvs översta raden på en Snellen-tavla. Detta område används främst för att
registrera större rörliga föremål, för att sedan reflexmässigt rikta blicken åt det hållet.
 En ljuspunkt i taget tänds slumpmässigt i någon av de 56 st mätpunkterna under 0,2
sekunder. Sedan släcks den. Den rör sig inte. Du har en begränsad tid att bekräfta att du
noterade ljusblinket. Trycker du för fort, eller för långsamt registreras det som falskt positivt
fel. Trycker du inte alls tolkas det som du inte såg ljusblinket.
Kommentar: Hur utvecklad är hjärnan för att behandla sådan här information? Än en gång, vad har
det med trafiksäkerhet att göra? Föremål som inte rör på sig är väl inte trafikfarliga? Mätmetoden är
utvecklad med fokus på att vara tidseffektiv. 56 st punkter på 6 minuter motsvarar ca 6 sekunder per
punkt. Mätmetoden är inte framtagen för att vara ett verktyg som dömer. Än mindre för att avgöra
körsäkerheten av en förare.
 Ljuspunkten (vit prick på vit bakrund ) är så liten som 0,34° av synfältet, vilket lättast
förklaras med bifogad bild.
Kommentar: Undersökt område handlar inte om att missa ett utspringande barn eller djur. Nej,
snarare något stillastående i vägkanten med storleken av en vit boll i dimma, samtidigt som du
tvingar dig till att stirra rakt fram.
Sammanfattningsvis så ska du stirra med ett öga på en central prick under fem minuter, trycka på en
knapp varje gång du noterar en blinkande vit prick på vit bakgrund runtomkring. Men titta inte åt
hållet där blinket kommer, det ger straffpoäng. Fundera inte för länge på om det var en blinkning,
eller bara bakgrundsbrus, det ger också straffpoäng. Märk väl att de mättal som registrar
fixeringsförluster och falska positiva fel saknar kravsatt värde. Ändå använder Transportstyrelsen
dessa värden för att underkänna godkända resultat!
Metoden är inte framtagen för att bedöma trafiksäkerhet. Det märks tydligt. Det är ett påhitt som
Transportstyrelsen ensam får stå till svars för. En bra mätmetod skulle i stället fokusera på
reaktionstid. Den skulle tillåta svepande med blicken, rörande på huvudet. Den skulle arbeta med
rörliga objekt, stora som barn. Det behövs ingen professorstitel för att begripa.
Siktfältskraven som fordonsindustrin ska uppfylla (77-649-EEG) är att föraren ska ha fri sikt 7° uppåt
och 5° nedåt. Mer krävs inte för säker bilkörning. Detta EU-direktiv infördes 1977 och är fortfarande
gällande! Jämför detta med med synkraven på 20° uppåt och 20° nedåt, där föraren även har
möjligheten att röra på blicken. Människor i Sverige blir av rätten att köra bil för en syndefekt som
bevisligen inte påverkar körsäkerheten.
Att dra in ett körkort används som straff för brottslig handling. Det är då tidsbegränsat. Här blir i
stället många på felaktiga grunder fråntagna sina körkort på livstid. Helt utan förvarning. Utan att få
chans att planera livet. Ingen frågar vad som händer. Hur påverkas arbetet? Hur påverkas familjen?
Hur påverkas barnen? Hur påverkas ekonomin? Inget skyddsnät finns. Transportstyrelsen mörkar den
stora skada de åstadkommer. Denna myndighet raserar liv på löpande band. På falska och förljugna
grunder. Dessa ovetenskapliga regler skapar långt större lidande jämfört med om inga eller i alla fall
betydligt rimligare synfältskrav fanns.

Studier och regler i andra EU-länder:
Engelska synfältskrav enligt Driver & Vehicle Licensing Agency (DVLA, anses ha EU’s näst strängaste krav efter Sverige) skiljer sig på flera punkter jämfört med Sveriges:
DVLA använder en annan synfältsundersöknig (Esterman) och tillåter områden upp till 3 närliggande missade punkter. 2004 utvärderades användning av samma metod som den som används i Sverige (Humhrey). Då skulle upp till 5 närliggande missade punkter var tillåtet. Metoden valdes bort. När denna metoden används här i Sverige är kraven satta att inte ens en enstaka missad punkt tillåts.
http://citeseerx.ist.psu.edu/viewdoc/download…
Synfältsdefekter som inte uppfyller kraven hos DVLA kan godtas om defekten funnits i mer än 12 månader och ej är progressiv. Svenska regelverket nämner inget om detta.
https://www.rcophth.ac.uk/…/u…/2014/08/Focus-Summer-2013.pdf
Mätresultaten medger upp till 20% FPF (falska positiva fel). I Sverige finns detta inte reglerat i text, men 13% FPF ansåg Sektion regler och trafikmedicin vara för mycket för att återge körkortet.
https://www.gov.uk/…/visual-disorders-assessing-fitness-to-…
En nederlänsk studie visar till och med att 54 % av en grupp personer med halva synfältet borta klarar av att kompensera detta och anses köra trafiksäkert. http://iovs.arvojournals.org/article.aspx…

Har jag fuskat med SJs årskort?

Jag försöker och vill vara en öppen och transparent politiker i nära dialog med medborgare och väljare.

Jag skriver om det jag driver i politiken på denna blogg sedan 2006, jag modererar flera livliga debattforum på Facebook, Politisk Centerdebatt, Politisk Allmändebatt, Centervänner PolCV, Svensk Lantbruks- och livsmedelsdebatt, rätten till en värdig död - diskussionsforum m fl.

Vill man följa mig på Facebook finns sidan Följ Staffan Danielsson.

Riksdagsledamöters arvoden och ersättningar ska naturligtvis granskas noga, och vara rimliga.

Jag försvarade på sin tid Håkan Juholt som egentligen bara följde gällande regler, men som föll på att socialdemokratin ju har hårdare krav på sina egna i dessa frågor.

Nu har reglerna för SJs årskort kommit upp till diskussion sedan Tomas Tobé använt bonuspoäng till mat i bistron på tåget och även till att köpa privata tågresor med poängen.

Detta har inte kostat arbetsgivare/riksdagen något men riksdagen har i någon reglementspunkt 44 (tror jag) angivit att vi som får kort inte ska använda bonuspoängen. Hur väl detta har informerats om är jag oklar på, uppenbart är att många riksdagsledamöter inte har varit medvetna om begränsningen.

SJ årskort disponeras av väldigt många inom offentlig sektor och näringslivet mm, så förmånsproblematiken gäller egentligen alla som använder sådana kort bekostade av arbetsgivaren.

Arbetsgivaren riksdagen väljer alltså vad gäller Silver Plus att varken själv utnyttja poängens förmåner, som man har betalt för, eller att låta någon riksdagsledamot göra det. Dock är kortet personligt och uppenbart kan kortinnehavaren t ex köpa mat i tågbistron för poängen.

Gör man det är tydligen skattereglerna sådana att man ska anmäla uttaget till sin arbetsgivare som ska lägga på arbetsgivaravgifter på förmånen och dra skatt på den. Hur vanligt är att detta görs? Hur kan det kontrolleras? Hur kontrolleras det?

Som riksdagsledamot har man rätt att antingen välja det dyrare årskort Guld från SJ, eller det lite mindre dyra (5.800 kr) årskort Silver Plus.

Jag har valt Silver Plus, och har vid några tillfällen använt bonuspoäng på kortet till att handla enklare mat i tågbistron för kanske 300-400 kr. Förmodligen har jag fått frågan "Vill du handla för dina poäng på kortet" och har då sagt OK för det utan djupare eftertanke, jag är ju på arbetsresa och jag har ju avstått från Guldkortet där måltider i första klass ingår.

När SVT i en epost igår rundfrågade riksdagsledamöter om detta så svarade jag så här:

"En riksdagsledamot som behöver åka tåg regelbundet, t ex till bostaden och till olika möten över landet, har rätt att få ett SJ Guldkort eller ett SJ Silver Plus. Guld är nära 6.000 kr dyrare och medför utöver resa i första klass, liksom Silver Plus, även måltider där samt bättre sovkupe vid nattåg, typ.

Om arbetsgivaren står för ett Guldkort på tåg så ingår rätt till måltider i första klass. Detta utlöser inte någon förmånsbeskattning för den enskilde, vare sig hen är riksdagsledamot eller någon annan.

Om arbetsgivaren står för ett Silver Plus kort på tåg ingår frukost men inte måltider. Bonuspoäng utfaller utan extra kostnad för arbetsgivaren, som kan användas för t ex måltider i bistron på tåget.

Om en riksdagsledamot använder dessa bonuspoäng för att köpa en måltid i bistron på tåget ska hen uppenbarligen ange detta till riksdagsförvaltningen som förmån, så att riksdagen betalar arbetsgivaravgift och riksdagsledamoten skatt för den förmån hen har erhållit. Detta ska väl alla med Silver plus i tjänsten göra, antar jag..

En fråga, hur kan en enklare måltid i bistron  utlösa ett förmånsvärde samtidigt som en dyrare måltid i första klass inte gör det. I båda fallen betalar arbetsgivaren/ riksdagen respektive årskort och måltiderna utgör ingen extra kostnad utan ingår i Guld och kan köpas utan extra kostnad på bonuspoäng i Silver Plus. Jag antar att Skatteverket har ett mycket bra svar på det, men jag kommer faktiskt inte på det. 

Jag har alltså valt Silver Plus, jag har vid några tillfällen köpt en enklare måltid i bistron för bonuspoäng, kanske  för 3-400 eller så det senaste året. Jag har inte använt bonuspoängen till något annat."

SVTs artikel anger korrekt att jag, och andra, har använt kortet felaktigt (även om många nog varit i "god tro"), samt även att jag gjort jämförelsen med Guldkortet och inte riktigt begriper skillnaden. Andra media rubricerar att vi har "fuskat".

Jag anser mig alls inte ha fuskat, jag var oklar på regelpunkt 44, och har när jag några gånger använt Silver Plus kortets bonuspoäng trott att det var bättre att avstå från måltider i första klass för några enstaka inköp i bistron som inte kostar något för riksdagen. 

Lämna gärna synpunkter på detta!

Tillagt 20 mars:

Några rader till, för det här är märkligt.

Här är skatteverkets regler för att ett obegränsat antal trerätters i första klass inte ska tas upp som skattepliktig förmån:

"Fri kost på allmänna transportmedel
Förmån av fri kost på allmänna transportmedel vid tjänsteresa är en skattefri förmån om kosten obligatoriskt ingår i priset för resan (11 kap. 2 § IL).
Skattefriheten förutsätter att färdbiljetten inte kan köpas exklusive måltiderna. För den som exempelvis reser i första klass får alltså en förstaklassbiljett inte kunna köpas till ett lägre pris utan att kost ingår.

Med allmänna transportmedel avses flyg, tåg och andra kommunikationsmedel som mot betalning är tillgängliga för allmänheten."

Däremot ska alltså man ta upp enklare mat som köpts i tågets bistro för bonuspoäng utan extra kostnad för arbetsgivaren som en förmån. Det innebär att handlar man vid t ex 15 tillfällen för 1.000 kr ska arbetsgivaren och den som innehar kortet betala 314 kr plus 550 kr = 864 kr i skatt. 
Här nedan är riksdagens regler för Silver plus som säger att man får använda bonuspoängen vid tjänsteresor. just här står det inte att man då ska ta upp det som en ekonomisk förmån men det ska man säkert förstå själv...

Detta är rätt absurt på två sätt. 

För det första är det absurt och oförsvarligt att skatteverket accepterar fria måltider i första klass som en skattefri förmån samtidigt som man kräver förmånsbeskattning för inköp utan kostnad för arbetsgivaren i tågets enklare bistro. 

Och för det andra ska skattelagstiftningen gälla lika för alla, Visst ska riksdagens ledamöter respektera riksdagens regler men det ska självklart alla andra som använder bonuspoängen också göra. Och som alla skatteregler ska detta kunna kontrolleras. Min tro är att ytterst få tar upp inköp för bonuspoäng som förmån, och att ingen kontroll sker. Därför bör skattereglerna ses över, jag är för likabehandling och för att regler ska kunna kontrolleras och för schablonlösningar om så är möjligt.




Kristina Yngwes foto.